kalixsvenska.blogg.se

Blogg för svenskelever i Kalix.

Versmått och stilfigurer beskrivna av Alf Henriksson: K

Kategori: Alf Henrikssons Verslära

Katalexis: innebär att sista foten av en vers är ofullständig i den meningen att versschemat har plats för en stavelse till. Det uppstår då en paus i rytmen. Fenmenet är mycket vanligt i praktiken och mycket välgörande.
Se här en fullgod jambisk rad
och här en katalektisk.
Den här drar utan rast åstad.
Den här är mindre hektisk.
 
Kedjerim kallas ibland en anordning som består i att slutordet i en versrad rimmar på första ordet eller ett ord något längre fram i nästa rad. Effekten är mestadels obetydlig, i alla fall för örat.
Sommaren plägar vara
bara en dag eller två.
Vintern som går
mot vår kommer tidigt åter.
 
Kenningar kallas i fornisländsk litteratur omskrivningar och metaforer i minst två led. Enkla sådana, tex. Dundraren i stället för Tor, räknas inte hit: sådant benämns bara heiti, benämningar. Kenningar kan ibland bli nog så invecklade, och därom handlar hela andra delen av Snorri Sturlassons Edda. Där får man lära sig att skaldekonsten kan kallas Allfaders vörtvåg eller dvärgarnas sjö eller Odens kittelvätska, allt anspelningar på myten om Suttungamjödet som asaguden i fråga tillägnade sig och blev poetisk av. Tor kan däremot kännetecknas som Sivs man eller Midgårdsormens fiende. Himlen kan få heta Ymers huvudskål, solen är Mundilfarnes dotter, vinden kallas lämpligen trädbrytaren eller tacklingens skada, skeppet är havets häst, guldet är exempelvis Ägirs eld elelr Frejas gråt elelr Fyrisvalls säd eller Frodes mjöl. Det gäller att vara väl hemma i sagor och myter när man möter isländska kenningar.
 
Kluvna rim är rim som består av mer än ett ord:
Dahlberg drack vin i
Rom med Bernini
varefter han satt en stund och drack vatten
 
Knittel tysk och nordisk talvers med fyra höjningar och ett godtyckligt antal sänkningar i versraderna, vilka mestadels rimmar parvis.
Knittel är det bästa som finns att få
till att skriva teaterrepliker på
Innehållet är förstås ett annat kapitel
men tillformen finns det inget som går upp mot knittel
 
Man kan travestera Henriksson och skriva:
Knittel är det bästa som finns att få
till att skriva hip-hop på
Innehållet är förstås ett annat kapitel
men tillformen finns det inget som går upp mot knittel
 
Alla kan åtminstone en vers på knittel:
Trettio dagar har november, april , juni och september.
Februari har tjugoåtta allen.
Alla de övriga trettioen.
 
Exempel på knittel finns också här:
 
Korsrim är rim i ställningen a b a b:
Nog är det ändå höjden.
ja, nog är det kosmiskt fel
att den ljuvliga skaparfröjden
avsätter sorgespel.
 
 
 

Versmått och stilfigurer beskrivna av Alf Henriksson: H till J

Kategori: Alf Henrikssons Verslära

Hexameter är det allmännaste och även det äldsta kända av alla antika versmått. Det består av sex takter med fallande rytm varav den sista måste vara en troké eller en spondé, medan de fem föregående är daktyler som alltid kan dras ihop till spondéer. Henriksson exemplifierar här inte med en egen vers utan använder en rad ur Runebergs Älgskyttarne:
Ärade herre, ännu i mitt träsk slår gäddan i vassen
än har orren sin stig och tjädern nära min koja
 
Hiatus, vokalmöte, sammanstötningen av en vokal i slutet av ett ord och en vokal i början av nästa. I svenskan är det inte bra att en vokal kolliderar med sig själv:
I igloo, o eskimå å åstranden,
sitter du uti isen.
 
Hokku eller haiku är en japansk versform som består av tre rader med respektive fem, sju och fem stavelser.
Kring bilfabriken
blommar körsbärsträden än
mycket effektivt.
 
Homonymrim är rim på likljudande ord med olika betydelse t ex. världen-värden, färga-färga, släkte-släckte, substantivet visa, verbet visa och adjektivet visa.
 
Hyperbol, överdrift, ett stilmedel som icke är ovanligt (…) Många stående uttryck i språket är hyperboliska: röra upp himmel och jord, buller som kan uppväcka döda, lidande som kan röra en sten. Shakespeare står till tjänst med grandiosa exempel på hyperbol:
Utur ditt öga kikar själen vilt,
och likt yrvakna krigsmän vid ett larmrop
upprusar dina hår utur sin bädd.
Detta säger hans moder drottningen till Hamlet. och hans fader vålnaden ger honom ett annat ord på vägen:
Du vore sämre än det feta gräs
som ruttnar av sig själv på Lethes stränder
om detta icke grep dig.
Minst sagt positivt uttalar sig därmot Romeo om Julia:
O, tänk om hennes ögon satt på himlen
och stjärnorna där hennes ögon är!
Då skulle hennes kinders klara ljus
fördunkla stjärnorna som dagsljus lampan
och hennes ögon genom eterns rymder
med sådan flod av klara strålar glittra
att fåglarna på kvist begynte kvittra—
I sitt sammanhang låter det här nära nog resonabelt. *
 
Inrim är rim inuti en versrad
Rimmar i timmar gör yrkesmedveten poeten.
Assonanser och allitterationer räknas inte som inrim. Det skall vara rena slutrim för att kallas så.
 
Jamb, versfot som består av en kort och en lång respektive en betonad och en obetonad stavelse:
"Vem där?"
"En jamb."
"Försvinn!"
"Vafalls?"
"Vet hut!"
"Hur så?"
"Lägg an!
 Ge fyr!"
"Mådä?"
 
 
 
Skriver Henriksson med hjälp av stilmedlet litotes underdriften

Versmått och stilfigurer beskrivna av Alf Henriksson: F till G

Kategori: Alf Henrikssons Verslära

Folkvisestrof kallas en nordisk balladform som från början säkert har haft med medeltida gångdans (kvaddans på Färöarna) att göra. Den består av två rader samt eventuellt ett omkväde på ytterligare två. Slutrim kan förekomma , men assonans är vanligare:
Herr Johansson han kväder i dansen sitt kvad:
"Hvi är jag så bedrövad, jag stora starka karl?"
Assonans förekommer i omkvädet då sådant finns, vilket är regel:
Stolts Tomelilla bidar på högan loft.
Väl varder det vår uti afton.
Hon haver en guldsärk allt uppå sin kropp.
Men friarn har klena krafter.
Folkvisetrofen ligger till grund för exempelvis "Du gamla du fria".
 
 
Fornnordisk vers är skapad för recitation, aldrig för innanläsning och knappast för sång. Rytmen i dess trofer liknar icke musikens, ty den vilar inet på versfötter utan på allitteration som knyter samman betonade ord.Systemet är mycket fast och mycket mera invecklat än det ser ut; det är inte var mans sak att använda norröna versformer någorlunda korrekt. Alla vokaler rimmar sinsemellan men bör helst vara olika; konsonanterna måste däremot vara identiska för att allitterera, och ljudförbindelserna sk, sp och st rimmar bara med sig själva, alltså inte med varandra elelr med enbart s-ljud. I gengäld rimmar g på k. Traditionen på området har varit mycket konservativ och lång, vilket förklarar vissa förbryllande allitterationer i Eddadikterna. Där rimmar sålunda stavelser som börjar med vokal:
Jord fannsk æva
né upphimmin
 
Detta var goda allitterationer tusen år före de isländska skaldernas tid , då jord nämligen hette erþu.
 
Fras är ett stycke sammanhållet tal mellan två pauser. I musiken betyder fras ett naturligt sammanhängande och klart avgränsat avsnitt av ett tonflöde.
 
Galdr, fornnordisk trollsång. den som framförde sådana sägs gala, och den som utsätts för dess verkan blir galen.
 
Ghazel kallas en persisk versform som en tid användes rätt mycket av tyska poeter alltifrån Goethe och på svenska har begagnats av Fröding i en för honom central dikt. det finns bestämda regler för rimflätningen som är tämligen invecklad– det rätta schemat uppges vara aa ba ca da ea fa ga etc.– men europeiska diktares praxis varierar betydligt. Det karakteristiska för en ghazel torde vara upprepningen av dess huvudtema efter ett inrim som sammanbinder flertalet versrader.
Dagen som nyligen grydde, vart tog den vägen?
Sången, hur var det den lydde, vart tog den vägen?
Modet som skräddarna sydde, vart tog det vägen?
Vännen som mycket betydde, vart tog han vägen?
Ungdomsbekymren som brydde, vart tog de vägen?
Tron som vi fann eller skydde, vart tog den vägen?
Människolivet som flydde, vart tog det vägen?
 
 
 

Versmått och stilfigurer beskrivna av Alf Henriksson: C till E

Kategori: Alf Henrikssons Verslära

 
Cesur är ett rytmiskt avbrott vid vissa ordslut i en versrad:
När Hafiz var gammal och grånad    blev han plötsligen ytterst poetisk
och upphörde därvid att vara dervisch    och slutade vara asketisk
och författade dikter om kärlek och sex   och förledde de gravaste perser
att glömma hans ungdoms och mannaårs gnat   för hans ålderdoms sinnliga verser.
 
Chiasm är en rhetorisk figur som har fått sitt namn efter den grekiska bokstaven
  Χ χ Chi
Den innebär att satsdelar eller rim i närbelägna satser eler versrader står uppställda korsvis:
 Herrn äter gott, och gott äter frun.
 
Chiastisk rimställning har formen har formen a b b a:
Du skall aldrig röra dig fortare, herr direktör
än att barnet inom kan hinna med, annars griper dig stressen.
Barnet inom dig har kortare ben och högre intressen;
det vill tulta ifatt dig och lära dig leva innan du dör.
 
Choriamb versfot av formen jän ta å ja. 
                                               —U  U —
 
Teoretiskt  är den då en alldeles omöjlig versfot men i praktiken känns dess rytm inte så tolkig, allra minst för svenskar som är vana vid hambotakt. Vårt språk är som gjort för choriamber:
Nu ska vi se; våren är här, dagen är varm,
ängen är grön, livet är kort.
Skynda dig på, häggen slår ut, trasten blir trött,
passa din chans, ställ dig och njut.
År efter år gör du din plikt, sköter din tjänst,
tjänar ditt bröd, sparkar din boll,
spelar din bridge, höjer din lön, åker din bil,
nöter ditt spår: nu ska vi se:
Ängen är grön, solen är varm, sno dig och njut.
Livet är kort, våren är här.
Choriamber bygger upp denna ukrainska julsång som blivit en populär Christmas Carol vilket visar choriambens musikaliska kvalitet.
                                              
Elegi, sorgesång, melankoliskt kväde.
 
Enjambement versbindning eller överklivning, innebär att en sats fortsätter från en versrad till en annan:
Kon som betar ängens klöver
kliver oförmodat över
bondens gärdsgård och staket.
 
Eller:
Måsarna äter maskens
kött och finner det smaskens.
 
Epigram kort dikt med koncentrerat innehåll och tillspetsad poäng. Det grekiska ordet betyder egentligen inskrift och många antika epigram är gravdikter, säkert fiktiva i de flesta fall.
I ett epigram
bör den sak
som skall hållas fram
stå längst bak.
 
 
 

Versmått och stilfigurer beskrivna av Alf Henriksson: B

Kategori: Alf Henrikssons Verslära

 
Ballad kallas en berättande sångtext, gärna med refräng och inte sällan med upprepning av rader eller fraser. Medeltida folkvisor med dramatiskt innehåll är ballader, likaså diverse sånger om romantiska händelser av yngre datum, exempelvis vissa skillingtryck.
 
Ballade är ett rent formellt begrepp, en versform som består av tre strofer och en sorts dedikation elelr adress som kallas envoi och nära ansluter sig till det föregåense. Formen härrör förstås från Frankrike där Francois Villon på 1300-talet skrev en berömd Ballade om de hängda.
 
Det svenska språket ägnar jag mitt kvad.
Det klingar oavlåtligt i vårt land.
Dess muntra glosor gör mig ofta glad.
Dess dystra ord bedrövar mig ibaldn.
Dem lär vi alla gratis eftrehand,
en övermåttan lukrativ affär.
Det inser icke varje konfirmand.
Det tarvas mera forskning om det här.
 
Jag läser alla dagar i mitt blad
om mord och rån och stöld och krig och brand.
Men endast sällan fastnar någon rad
i minnets vrår och trotsar tidens tand.
Ett prosans hav av ord som skrivs i sand
är mindre salt än diktens flöde är.
Dess ordsvall rör de flesta lite grand.
Det tarvas mera forskning om det här.
 
En trummis kan slå takt på sin estrad,
en vokalist kan stöna till sitt band,
men den som vill författa en ballade
bör välja sina ord med varsam hand.
De äger annan klang i Härnösand
än i Kristianstad eller Avaskär
och Grums och Helsingfors och Bovallstrand.
Det tarvas mera forskning om det här.
 
Envoi:
Ers höghet, härmed slutar min ballade.
Jag undrar varför spenabarnen svär.
de spar på orden till den milda grad.
Det tarvas mera forskning om det här.
 
 
Blankvers, orimmad femtaktig jambisk vers som är vanlig i skådespel av Shakespeare och andra. Den lämpar sig särskilt bra för scenen därför att den lätt låter sig anpassas till prosans naturliga ordföljder i flertalet germanska språk inklusive svenska:
Det här är tekniskt sett en skaplig blankvers.
Den låter enkel, osökt och naturlig
och har i alla fall poetisk verkan
ifall den deklameras med förstånd.
 

Versmått och stilfigurer beskrivna av Alf Henriksson: A

Kategori: Alf Henrikssons Verslära

Allegori är konkret framställning av abstrakta begrepp, gärna en berättelse om personifierade naturkrafter, egenskaper, dygder och laster, idéer och grupperingar. På svensk vers som lever finns först och främst Stiernhielms Hercules, där fru Lusta med döttrarna Kättia och Flättoia samt sonen Ruus uppträder.
Den allegoriska romanen Pilgrim's Progress (Kristens resa av John Bunyan räknas som en milstolpe på väg mot den moderna romanen.
 
Allitteration, rim som inleder ord eller stavelser, uddrim, stavrim, "bokstavsrim". Sådant är mycket vanligt även i prosa, särskilt i stående uttryck av äldre årgång: barn och blomma (fru och barn), flock och farnöte, gods och guld, hus och hem, klappat och klart, lätt och lagom, milda makter, nöd och näppe, prata persilja, rå och rör soliga södern, tidens tecken, väl och ve.
 
 
Den ordspråksmättade Hávamàl är full av slagkraftiga allitterationer:
Bättre börda / bär ingen med sig/än mycket mannavett.
 
Amfibrachys, antik versfot av formen jo-hann-a
                                                            U   —   U
Den räknades av sakkunskapen som sekundär, men musikaliskt är den inte oäven eftersom den motsvarar betoningsförhållandet i många ord och fraser. Det går att skriva svenska med idel amfibracher:
Kinesisk
är ankan
som spisas
i Peking
 
Anadiplosi, fördubbling, rhetorisk figur som inebär att slutorden i en versrad får inleda den följande raden:
 
 Vad vill ni att jag gör?
Jag gör vad ni behagar.
Behagar ni en stångkorv, sir?
Sir, det är mat jag lagar.
Jag lagar den i smör.
 
Anafor är upprepningen av ord och uttryck i början av en versrad eller en rhetorisk period:
 
O anafor, o du som återgår,
o anafor, stå stadig där du står!
O anafor, du klingar så sonor,
o anafor!
 
Anapest, versfot av två obetonade och en betonad stavelse. Ordet a-na-pest är själv en anapest.
                                                                                                            U U    —
Versfötter av detta slag ger ett slags galopperande rytm:
Stig till häst.
Rid till fest.
Bli min gäst.
 
Antites, rhetorisk figur av två motsatser i varsitt betonade ord: stor i orden, liten på jorden; fattig på pengar men rik på kärlek.
 
Antonomasia kallas en stilfigur som innebär att man använder ett appelativ för att beteckna en bestämd person, t ex Profeten i stället för Mohammed. Företeelsen är nog vanligare i andra miljöer än den jämnstrukna svenska.
 
Apostrof, apóstrofe är direkt tilltal: O du som läser dessa mina rader... I episka dikter apostroferas ibland någon av berättelsens personer: Lundström och Andersson, och du, förträfflige Svensson—
 
Assonans, vokalrim, halvrim som är vanligt i folkvisor och på senare år har tagits till heders såväl av musikaliskt medvetna skalder som av poeter som vill men inte kan rimma.
Om ungersven jag vore
så vet jag vad jag gjorde
men jag är nittinie år
så det tör inte gå.
 
Det finns konsonantisk assonans också; ål-hal, glans-duns t ex.
 
Asyndeton, sammanfogning av satser eller uttryck utan hjälp av konjunktioner:
Han väntar, han ringer, hon kommer, han bävar;
hans irrande ögon, hans skälvande nävar,
hans darrande knän sätter spår.
Hon stirrar, hon vänder, hon går.