Versmått och stilfigurer beskrivna av Alf Henriksson: B
Kategori: Alf Henrikssons Verslära
Ballad kallas en berättande sångtext, gärna med refräng och inte sällan med upprepning av rader eller fraser. Medeltida folkvisor med dramatiskt innehåll är ballader, likaså diverse sånger om romantiska händelser av yngre datum, exempelvis vissa skillingtryck.
Ballade är ett rent formellt begrepp, en versform som består av tre strofer och en sorts dedikation elelr adress som kallas envoi och nära ansluter sig till det föregåense. Formen härrör förstås från Frankrike där Francois Villon på 1300-talet skrev en berömd Ballade om de hängda.
Det svenska språket ägnar jag mitt kvad.
Det klingar oavlåtligt i vårt land.
Dess muntra glosor gör mig ofta glad.
Dess dystra ord bedrövar mig ibaldn.
Dem lär vi alla gratis eftrehand,
en övermåttan lukrativ affär.
Det inser icke varje konfirmand.
Det tarvas mera forskning om det här.
Jag läser alla dagar i mitt blad
om mord och rån och stöld och krig och brand.
Men endast sällan fastnar någon rad
i minnets vrår och trotsar tidens tand.
Ett prosans hav av ord som skrivs i sand
är mindre salt än diktens flöde är.
Dess ordsvall rör de flesta lite grand.
Det tarvas mera forskning om det här.
En trummis kan slå takt på sin estrad,
en vokalist kan stöna till sitt band,
men den som vill författa en ballade
bör välja sina ord med varsam hand.
De äger annan klang i Härnösand
än i Kristianstad eller Avaskär
och Grums och Helsingfors och Bovallstrand.
Det tarvas mera forskning om det här.
Envoi:
Ers höghet, härmed slutar min ballade.
Jag undrar varför spenabarnen svär.
de spar på orden till den milda grad.
Det tarvas mera forskning om det här.
Det här är tekniskt sett en skaplig blankvers.
Den låter enkel, osökt och naturlig
och har i alla fall poetisk verkan
ifall den deklameras med förstånd.
