Versmått och stilfigurer beskrivna av Alf Henriksson: A
Kategori: Alf Henrikssons Verslära
Allegori är konkret framställning av abstrakta begrepp, gärna en berättelse om personifierade naturkrafter, egenskaper, dygder och laster, idéer och grupperingar. På svensk vers som lever finns först och främst Stiernhielms Hercules, där fru Lusta med döttrarna Kättia och Flättoia samt sonen Ruus uppträder.
Den allegoriska romanen Pilgrim's Progress (Kristens resa av John Bunyan räknas som en milstolpe på väg mot den moderna romanen.
Allitteration, rim som inleder ord eller stavelser, uddrim, stavrim, "bokstavsrim". Sådant är mycket vanligt även i prosa, särskilt i stående uttryck av äldre årgång: barn och blomma (fru och barn), flock och farnöte, gods och guld, hus och hem, klappat och klart, lätt och lagom, milda makter, nöd och näppe, prata persilja, rå och rör soliga södern, tidens tecken, väl och ve.
Den ordspråksmättade Hávamàl är full av slagkraftiga allitterationer:
Bättre börda / bär ingen med sig/än mycket mannavett.
Amfibrachys, antik versfot av formen jo-hann-a
U — U
Den räknades av sakkunskapen som sekundär, men musikaliskt är den inte oäven eftersom den motsvarar betoningsförhållandet i många ord och fraser. Det går att skriva svenska med idel amfibracher:
Kinesisk
är ankan
som spisas
i Peking
Anadiplosi, fördubbling, rhetorisk figur som inebär att slutorden i en versrad får inleda den följande raden:
Vad vill ni att jag gör?
Jag gör vad ni behagar.
Behagar ni en stångkorv, sir?
Sir, det är mat jag lagar.
Jag lagar den i smör.
Anafor är upprepningen av ord och uttryck i början av en versrad eller en rhetorisk period:
O anafor, o du som återgår,
o anafor, stå stadig där du står!
O anafor, du klingar så sonor,
o anafor!
Anapest, versfot av två obetonade och en betonad stavelse. Ordet a-na-pest är själv en anapest.
U U —
Versfötter av detta slag ger ett slags galopperande rytm:
Stig till häst.
Rid till fest.
Bli min gäst.
Antites, rhetorisk figur av två motsatser i varsitt betonade ord: stor i orden, liten på jorden; fattig på pengar men rik på kärlek.
Antonomasia kallas en stilfigur som innebär att man använder ett appelativ för att beteckna en bestämd person, t ex Profeten i stället för Mohammed. Företeelsen är nog vanligare i andra miljöer än den jämnstrukna svenska.
Apostrof, apóstrofe är direkt tilltal: O du som läser dessa mina rader... I episka dikter apostroferas ibland någon av berättelsens personer: Lundström och Andersson, och du, förträfflige Svensson—
Assonans, vokalrim, halvrim som är vanligt i folkvisor och på senare år har tagits till heders såväl av musikaliskt medvetna skalder som av poeter som vill men inte kan rimma.
Om ungersven jag vore
så vet jag vad jag gjorde
men jag är nittinie år
så det tör inte gå.
Det finns konsonantisk assonans också; ål-hal, glans-duns t ex.
Asyndeton, sammanfogning av satser eller uttryck utan hjälp av konjunktioner:
Han väntar, han ringer, hon kommer, han bävar;
hans irrande ögon, hans skälvande nävar,
hans darrande knän sätter spår.
Hon stirrar, hon vänder, hon går.