kalixsvenska.blogg.se

Folkvisestrof kallas en nordisk balladform som från början säkert har haft med medeltida gångdans (kvaddans på Färöarna) att göra. Den består av två rader samt eventuellt ett omkväde på ytterligare två. Slutrim kan förekomma , men assonans är vanligare:

Herr Johansson han kväder i dansen sitt kvad:

"Hvi är jag så bedrövad, jag stora starka karl?"

Assonans förekommer i omkvädet då sådant finns, vilket är regel:

Stolts Tomelilla bidar på högan loft.

Väl varder det vår uti afton.

Hon haver en guldsärk allt uppå sin kropp.

Men friarn har klena krafter.

Folkvisetrofen ligger till grund för exempelvis "Du gamla du fria".

 

Fornnordisk vers är skapad för recitation, aldrig för innanläsning och knappast för sång. Rytmen i dess trofer liknar icke musikens, ty den vilar inet på versfötter utan på allitteration som knyter samman betonade ord.Systemet är mycket fast och mycket mera invecklat än det ser ut; det är inte var mans sak att använda norröna versformer någorlunda korrekt. Alla vokaler rimmar sinsemellan men bör helst vara olika; konsonanterna måste däremot vara identiska för att allitterera, och ljudförbindelserna sk, sp och st rimmar bara med sig själva, alltså inte med varandra elelr med enbart s-ljud. I gengäld rimmar g på k. Traditionen på området har varit mycket konservativ och lång, vilket förklarar vissa förbryllande allitterationer i Eddadikterna. Där rimmar sålunda stavelser som börjar med vokal:

Jord fannsk æva

né upphimmin

 

Detta var goda allitterationer tusen år före de isländska skaldernas tid , då jord nämligen hette erþu.

 

Fras är ett stycke sammanhållet tal mellan två pauser. I musiken betyder fras ett naturligt sammanhängande och klart avgränsat avsnitt av ett tonflöde.

 

Galdr, fornnordisk trollsång. den som framförde sådana sägs gala, och den som utsätts för dess verkan blir galen.

 

Ghazel kallas en persisk versform som en tid användes rätt mycket av tyska poeter alltifrån Goethe och på svenska har begagnats av Fröding i en för honom central dikt. det finns bestämda regler för rimflätningen som är tämligen invecklad– det rätta schemat uppges vara aa ba ca da ea fa ga etc.– men europeiska diktares praxis varierar betydligt. Det karakteristiska för en ghazel torde vara upprepningen av dess huvudtema efter ett inrim som sammanbinder flertalet versrader.

Dagen som nyligen grydde, vart tog den vägen?

Sången, hur var det den lydde, vart tog den vägen?

Modet som skräddarna sydde, vart tog det vägen?

Vännen som mycket betydde, vart tog han vägen?

Ungdomsbekymren som brydde, vart tog de vägen?

Tron som vi fann eller skydde, vart tog den vägen?

Människolivet som flydde, vart tog det vägen?