Det öde landet

T. S. ELIOT: 1888- 1965

DE DÖDAS BEGRAVNING


April är grymmast av månaderna - driver 
syrener fram ur de döda markerna, blandar 
begär och minne, kittlar 
dova rötter med vårregn. 
Vintern höll oss varma, svepte 
jorden i glömska och snö, gömde 
en droppe liv i torra lökar. 
Sommarn föll över oss, kom över Starnbergersee 
i en regnskur; vi hejdade oss i loggian, 
gick ut i solen och promenerade till Hofgarten, 
och drack kaffe, och pratade en timme. 
Bin gar keine Russin, stamm' aus Litauen, echt deutsch. 
Och när vi var små och var på besök hos ärkehertigen 
(min kusin), tog han mig med sig ut och åkte källke,
och jag blev så rädd. Då sade han: Marie,
Marie, håll dig fast. Och så bar det av.
I fjällen, där kan man känna sig fri. 
Jag läser till långt inpå natten och reser till södern om vintern.

Vad kan slå rot, och vilka grenar växer
ur grus och bråte? Du människobarn,
vad vill du svara eller gissa-allt du känner
är bilder, splittrade under solens tyngd,
där döda träd ej skänker någon skugga, syrsan ingen lättnad
och torra stenen inget sorl av vatten. Blott här,
här finns det skugga under den röda klippan,
(kom hit i skuggan av den röda klippan),
så skall jag visa dig något annat
än skuggan, som kliver bakom dig om morgonen,
och skuggar. som växer för att möta dig om kvallen;
jag skall visa dig ångest i en handfull stoft.

[…]

Overkliga stad, 
under en vintergrynings bruna dimma 
flöt mängden fram över London Bridge, många många, 
vem kunde trott att döden gjort till stoft så många. 
De suckade till ibland, och alla 
höll blicken fäst på marken framför fötterna. 
Flöt uppför backen, ner King William Street
dit, där Saint Mary Woolnoth mätte tiden 
med en död klang i sista nioslaget.
Där såg jag en bekant och ropade: "Stetson ! 
Du som var med mig, när vi stred vid Mylae ! 
Det liket du planterade i fjol i trädgårn, 
vill det slå rot? Och blir det blom i år? 
Har kanske vårens frostnatt skadat brodden? 
Håll bara hunden borta, mänskans vän,
att ej han krafsar honom upp igen! 
Du ! hypocrite lecteur ! -mon semblable-mon frère!"

På kvällen den 14 april 1930 sköt Majakovskij sig själv. En del ur en ofärdig dikt i hans självmordsbrev lyder: