kalixsvenska.blogg.se

 

Karin Fossum är född 1954 i Sandefjord i Norge, en stad strax söder om Oslo. Sandefjordsborna har också nära till både Sverige och Danmark via färjetrafik. 20 år gammal debuterade Fossum med en diktsamling som hon tilldelades ett pris för så hon fortsatte att skriva. !995 kom hennes första deckare ut, Evas öga. Redan där kom kommisarie Konrad Sejer in i bilden, en medelålders melankolisk änkeman med en stor leonberger som sällskap. Här nedan kan ni läsa om honom på norska:, bokmål, ur norska Wikipedia:

 

Sejer (Konrad Sejer) er en fiktiv person i bøker av Karin Fossum og filmer og tv-serier basert på bøkene. «Sejer» er også serienavn på disse tv-seriene. Karin Fossum merket at ”Evas øye” var en krimroman, og hun måtte lage en etterforsker (Konrad Sejer). I privatlivet er han enkemann, har en datter og svigersønn, og et barnebarn som er adoptert fra Afrika. Han har også en stor hund, Kolberg, men denne må avlives forholdsvis tidlig i serien på grunn av alder og sykdom. I TV-serien spilles Sejer av Bjørn Sundquist. Hans assistent, Skarre, spilles av Christian Skolmen.

 

Jag stötte först på Karin Fossum när hennes roman Älskade Poona lästes upp som radioföljetong sommaren 2002 coh blev omedelbart indragen i den tragiska kärlekshistorien mellan den ensamme norske bondsonen och vackra Poona från Indien. Jag missade förstås en del avsnitt när någon hade bytt till P4 i traktorn på jobbet och det var jättesvårt att hitta tillbaka till P1 så jag köpte boken senare coh blev ännu mer förtjust. Hon skriver så ömsint om människorna i ödsliga norska fjorddalar, det är definitivt inte "bara" en deckargåta som läses, tvärtom löses inte alltid  alla brott, precis som i verkligheten. I boken Natt till den fjärde november är det inte ens någon kriminalgåta utan ett förtätat famlijedrama som berättas med kriminalromanens verkningsmedel och dramaturgi.

 

Natt till den fjärde november är typisk för Fossums böcker även om den inte är en kriminalgåta. I hennes romaner förekommer alltid barn och ungdomar som ofta står i konflikt med vuxenvärlden. Ensamma männsikor i utsatta sociala situationer skildras också med stor medkänsla, även om de drivits till brott av olika slag. Det är lätt att känna medkänsla med Fossums karaktärer och Konrad Sejer är en av de mest sympatiska mordutredarna i europeisk litteratur. Fossums bild av välfärdslandet Norge skapar en närhet till dessa våra grannar som från vår sida av gränsen ofta tycks så avlägsna.

 

Tove Jansson (1914-2001) var en finlandssvensk författare och konstnär. Mest känd är hon som upphovet till Mumindalen och alla de kluriga karaktärer som befolkar den. I Mumindalen är muminmamman den starka och varma centralgestalten. Hon förmedlar trygghet mitt i allt äventyrligt som inträffar. Muminpappan däremot är en bohemisk och opraktisk person som letar upp farliga och opålitliga typer som skurken Stinky. Han är raka motsatsen till den trygga muminmamman; han är varken respektingivande eller stark, men muminmamman låter honom vara som han är för muminmamman är klok nog att inte tvinga sin omgivning att förändra sig för att inte störa.

 

Lilla Ninni, som är denna boks osynliga barn, har bott hos en tant som är allt som muminmamman inte är. Tanten skapar otrygghet och gör Ninni rädd och osäker. Hon ironiserar hela tiden och hennes iskalla sätt gör till slut Ninni osynlig. I det läget skickar tanten Ninni till muminmamman.

 

En annan otrygg gestalt i mumindalen är den ängsliga Filifjonkan som lever för att städa sitt hus och hålla sina prydnadssaker i ordning i väntan på den stora katastrofen. Snusmumriken är Filifjonkans motsats. Inget tycks skrämma honom. Varken oväder eller drakar. Men han måste få vandra iväg i ensamhet ibland för att vara lycklig.

 

Hemulerna är absolut inga sorglösa Snusmumrikar de är mycket laglydiga medborgare som alltid gör rätt för sig. En hemul går alltid in för det han gör helhjärtat om det är sport, postutdelning eller fiske. Både Snusmumriken och hemulerna är utpräglade individualister. Hattifnattar är raka motsatsen, de förekommer alltid i grupp och i udda antal. Det är osäkert om de tillhör djur- eller växtriket. Kanske är de elektriskt laddade svampar? De är inte helt ofarliga så muminpappan söker förstås deras sällskap. Det farligaste och mest skrämmande i Mumindalen är dock Mårran. Där hon går fram fryser marken. Alla är rädda för Mårran, alla utom muminmamman och Lilla My. 

Tove Janson växte upp i en konstnärsfamilj där dörren alltid stod öppen för vänner och bekanta. Hon gjorde ingen hemlighet av att hennes mamma och pappa var förebilderna till muminmamman respektive muminpappan. Även övriga karaktärer har ofta verkliga mänskliga förebilder. Visst känner vi väl alla någon ängslig Filifjonka, en rastlös Snusmumrik, en nördig Hemul och en bullbakande muminmamma. Vem har inte känt sig som en arg Lilla My, rädd liten Homsa eller förälskat Knytt?

 

I Mumindalen är det alltid sommar, utom en gång när mumintrollen råkar vakna till jul. Detta kan bero på att Mumindalens förebild var Tove Jansons barndomsö Blidö, där familjen tillbringade alla somrar men aldrig vintern. Tove Jansons kärlek till sommarön är nog en viktig anledning till att både barn och vuxna också älskar Mumindalen. I alla fall tycker jag att det bestående intrycket från Mumindalen är glädje och sommarlovskänsla och så muminmammans generösa och toleranta gestalt som ger livsrum åt alla dem som vistas i hennes närhet.

 

Det är mycket möjligt att du tycker något annat. Det är lika rätt. Stor litteratur har många bottnar och kan förstås på många olika sätt.

 

Länk till svenska Yle om Tove Jansons familj och liv.https://svenska.yle.fi/artikel/2018/08/09/tove-jansson-en-unik-modig-och-mangsidig-konstnär